- Efter en veckas problemfri resa ned genom Europa, färga över Medelhavet
- till Tunisien, kom vi fram till gränsen av Libyen, men där blev det tvärstopp!
- Tullmannen sa: "Vi tillåter inte införsel av bilar till Libyen som är äldre än 10 år"
- "I vårt moderna samhälle har vi inga delar i lager för äldre fordon som ert"
- Min WV buss var 12 år gammal. Men efter att en Ericsson anställd från kontoret i
- Tripoli, dagen efter, kom ut till gränsen med en större depositionsavgift fick vi ett
- preliminärt införseltillstånd, som med ytterligare avgifter senare blev ett permanent.
- Från den dagen och två år framöver fick vi anpassa oss till ett samhälle med helt
- annorlunda levnadssätt än vi hittills varit vana vid, assimilering med andra ord.
- Efterlevde man inte Libyernas levnadssätt blev det ofta utvisning. Många utländska
- företags anställda blev anklagade för diverse, oftast hopdiktade, händelser som
- resulterade i utvisning samma dag de anklagades.
- Det fanns en lag som sa att om någon uppdagades vara spion eller bedriva
- samhällsomstörtande verksamhet så tillföll den personens tillhörigheter den som
- angett honom. Veckan innan mitt kontrakt med Ericsson avslutades utsattes även
- jag för detta. Jag avtogs mitt pass och fick utreseförbud. Min lägenhet spärrades av,
- jag fick flytta in i ett gästhus Ericsson hade tillgång till. Anledningen var troligen
- att "någon" av alla som varit hemma i vår lägenhet nu såg en chans till lägenheten
- inklusive möbler och inventarier.
- Ingenting hände, tiden gick, men efter ett tag lyckades chefen för Ericssons
- Libyenkontor få till ett avtal om att mitt pass skulle återlämnas i utbyte mot hans!?
- Det hela slutade med att jag kunde plocka med mig mina personliga tillhörigheter
- och resa hem. Ericsson fick sen flytta ut alla möbler, inklusive köksskåp och vitvaror.
- Lägenheten konfiskerades dock, och detta var inte första gången detta skedde,
- och blev inte sista heller...
Infarten mot Tripoli centrum från Tunisienhållet.
- Vid första anblicken verkade ju Libyen vara som vilket annat land som helst, men
- som jag inledningsvis redan antytt så förstod vi ganska snart att Gaddaffis bok
- "Den lilla gröna" som var ett rättsnöre för lag och levnad inte riktigt följde, vad
- vi lärt in som gängse normer för demokrati.
- Det byggdes enormt mycket i Tripoli, både bostadshus och andra byggnader.
- Gadaffi satsade stort på välstånd, han sa vid ett tal 1 September (revolutions dagen)
- "Alla Libyer är ägare av detta land, vi är inga arbetare, vi skall dela på landets inkomster"
- Bönder och boskapsuppfödare näst intill, fick en bil, gratis av staten. Peugeot pick up
- var en populär "ge bort bil" förarna fick en snabbutbildning, uppkörning behövdes inte..
- På motorvägen mellan Tripoli och flygplatsen fanns bara till och frånfarter med ca
- 5 Km mellanrum, där fanns inga avgränsande stängsel eller så utefter motorvägen
- så hela tiden fick man vara beredd på att en bil kom farande i motsatt riktning, blinkande
- med helljuset för att observeras, allmänt kallades dessa förare med bil "Kamikaze"
- Träning på rondellkörning ingick tydligen inte i förarutbildningen i Libyen.
- En dag mötte jag en Toyota i en rondell, den kom åt motsatta hållet, det var ju stopp
- i filen han kom från så varför vänta, ingen bil syntes ju komma i motsatt riktning!
- Bilen som körde på mig försvann och polisen som fanns vid rondellen uppmanade
- mig att omedelbart fara därifrån, jag orsakade trafikstockning!
- Kusten där Tripoli ligger är flack vilket innebär att då kraftiga regn faller så
- översvämmas ofta stadens gator. flera gator och vägar ligger också lägre än
- omgivande terräng, de liknar då mera floder än vägar.
- Ibland fanns gatuarbeten igång som inte märkts ut så när regnvattnet fyllt ut gatorna
- fanns det stor risk att falla ner i en grop om man försökt forcera vattenmassorna.
De häftiga regnen av tropisk karaktär följdes av intensiv åska.
- En träff i huset där vi bodde satte eld på propp och mätarskåpet i trapphuset.
- Branden släktes med hjälp av riktad stråle från en vattenslang, "SEN" kunde
- vi stänga av El-tillförseln till huset..!
- I första skedet hyrde Ericsson Libyen in ett helt hus till sin personal.
- Senare tillkom två familjer från Svenska respektive Danska ambassaderna.
- Ett våningsplan användes som kontor och installation, den erbjöds mig och min
- fru som bostad. Vid första anblicken sa jag "bra våning men den behöver fixas till"
- Inga problem, sa chefen, men totalt får reparation mm inte överstiga xxxxx Kr.
- Jag åtog mig dock att själv utföra jobbet vilket innebar att pengarna räckte
- till bra mycket mera än cement, målarfärg mm.
- Innan vi reste ner ville Ericsson Sverige att vi inhandlade möbler för lägenheten.
- De uppgav en maximal summa som per rekvisition sändes till IKEA, Kungens kurva.
- Vi spenderade en hel dag med att välja ut varor från utgående prisnedsatta möbler
- och vad vi fann i "fyndhörnan". Otroligt men med 1978 priser fick vi ihop möbler
- till lägenhetens tre rum, hall och köksinredning, allt för 16000 Kr!
- Kökets golv och väggar var kakelsatta men tomma så när som på en större porslinsho
- med varsin kran för varmt och kallt vatten. Att vi valt köpa en komplett
- köksinredning med rostfri diskbänk var ett klokt val.
- Tro det om ni vill men på vintern kröp tempen ner till bara +8 till 10 gr så i
- sovrummet installerade vi ett El-element, i övrigt en AC i vardagsrummet.
- Så kommer vi då till mitt arbete. Initialt handlade det om att avsluta en installation
- av radiolänkar som Libyska Armen köpt av Ericsson AB. Därefter service och
- underhåll samt utbildning av personal därtill. Ericsson var även i Libyen med ett
- projekt att installera en ny internationell telefonväxel (AXE) samt även bärfrekvens-
- utrustningar för nya kraftledningsnät som skulle distribuera EL till hela Libyen.
-
- I början på mitt kontrakt var vi två man på dessa jobb, Tommy Hedlund med familj
- som återvände till Ericsson Sverige några månader efter jag kom i tjänst.
- Vi hann göra några resor tillsammans i jobbet inom Libyen där ett av dem var att
- rekognosera och utvärdera utbredningsförhållanden för radiotrafik via VHF
- mellan kraftstationer som då var under uppbyggnad.
- Avstånden i Libyska öknen var stora och vi låg ute någon vecka i taget där min
- gamla VW buss som var campinginredd kom väl till pass. Under dessa veckor i
- öknen var det bara jag och Tommy som var ute på detta jobb, annars följde
- ofta våra familjer med, ett bra tillfälle att se landet inifrån.
Två fordon, mat och bränsle för en vecka, reservhjul ett måste.
Öknens vägunderlag varierade, från sten till grus och damm..
- Vägar föresten, nja det var nog mera att följa spår från andra fordon i tron
- att man var på rätt väg. Vid ett tillfälle delade sig spåren i ett "Y" men alldeles
- intill vägen gick två beduiner med sina fårhjordar så vi frågade dem vilka av
- spåren som ledde fram till "Wardi Mardom" som platsen hette vi var på väg till.
- "De pekade då åt var sitt håll" blev mer eller mindre osams så vi chansade och
- for mot det håll som hade mest hjulspår. Båda vägarna visade sig leda fram till
- Wadi Mardom, herdarna hade nog aldrig gått den andres väg...
- Plötsligt dök en nylagd väg upp ur intet! Gaddafi hade b.l.a. kontrakt med ett
- Polskt vägbyggarföretag och de byggde snabbt ut Libyens vägnät. Att bygga väg i
- Öknen kan förefalla enkelt, men nej, underarbetet där är lika viktigt där som i
- andra länder.
När vi närmade oss kusten igen så möttes vi av pålagd asfalt.
- "FAST" hur var det med underarbetet, hade man glömt att just "Wadi"
- betydde uttorkad flodbädd, "I fjol ja".
- Då Gadaffi övertog makten i Libyen 1961 och hans bok "Den lilla gröna"
- började gälla som lag och rättesnöre för folket beslagtog han egendom
- från b.l.a boskapsfarmare (Beduiner) som mestadels levde ute i ökenområdena.
- Många av dessa farmare ägde hus i mer än en stad eftersom de ju tillhör nomadfolk
- och vandrar över stora områden, man använder det hus dit det är närmast.
- Dessutom har många av dessa farmare fler än en hustru, praktiskt i detta fallet,
- där finns ju alltid en familj hemma i alla husen!
- NU, sa Gadaffi, får ni bara ha ett hus kvar, jag fördelar de andra till Libyer som
- inte har egen bostad, dessutom har ni ju Kameler, Får och annan boskap i överflöd,
- jag tar hand om en viss mängd av dessa också och fördelar ut till de som inte har.
- Snacka om att Gadaffi därmed skaffade sig några av sina första bittra fiender!
- I dag undrar man om dessa Beduiner, därute i öknen, numera har tillgång till
- Internet och mobiltelefon eller om de fortfarande lever lyckliga vid sin brunn,
- drickandes sitt starka Te med mycket socker..
- Min huvuduppgift i arbetet vid Eriksson AB, Libyen var, som jag tidigare nämnt,
- att slutföra installation och service av Radiolänk utrustningar sålda till försvaret.
- Signalkåren som låg i huvudstaden Tripoli var centrala arbetsplatsen.
- Den tekniska personalen, på servicesidan, var inhyrd från Taiwan, lite förvånande
- eftersom Gadaffis politik mera liknade Chinas, i så fall. Mina flesta kontakter blev
- med dem, ca 30 talet tekniker. Vid installationer gjorda vid Flygvapnet sköttes
- servicen av personal från Pakistan, mera överensstämmande med tanke på religion .
- En gång om året arrangerade generalen för signalkåren en field day/utflyktsdag
- där alla inom kåren var med, samt även personal från företag och leverantörer,
- var också inbjudna.
- Generalen delade upp oss i grupper som han tyckte vi hörde hemma. Som enda
- Svensk placerades jag tillsammans med Engelsmän och Kineser samt Libyska
- kårmedlemmar. En stor kategori Ryssar som jobbade med b.l.a. radarstationer
- som var så många att de fick utgöra en egen grupp.
- Kylbilar med massor av ingredienser var med och en lastbil med kötträtten,
- levande får! Stora mattor lades ut på marken där vi alla samlades gemensamt,
- fåren delades ut, ett per grupp, och intresserade tog på sig ansvaret i grupperna
- att börja tillaga maten.
- Plötsligt tappar den Ryska gruppen sitt får som störtar iväg mot friheten...
- Då kommer en kommentar från Generalen som jag aldrig kommer att glömma:
- "Konstigt, Ryssarna är kända för att hålla människor i förvar, men inte ett får"
- Fårjakt per fot blev ett kul inslag i bilden, alla hjälpte till, fåret infångades så
- småningom och slutade sitt liv i grytan. I gruppen med Kineser, där jag ingick,
- tillagades nog dagens bästa mat!
- Vid jobb hos Signalkåren var jag ofta på uppdrag utanför själva staden Tripoli.
- Alltid i sällskap med några av de Libyska tekniker inom signalkåren, som i
- Sverige hos Ericsson AB, utbildats att sköta de radiolänkar de köpt.
- Avstånden i Libyska öknen är stora med långt mellan tillfällen till matraster.
- Men, familjebanden mellan Libyska familjer är starka och att vi som här
- stannat till hos en av teknikernas avlägsna släktingar, dessutom mitt i natten,
- och förplägades en god måltid var inget undantag.
Libyen är definitivt ett land värt att besöka som turist.
- Badstränderna utefter Medelhavet var totalt fria från folk, man blev förvånad om
- man träffade på någon Libyer, ja barn förståss, här kunde en Turistnäring blomstra.
- Svalka var att under hetaste tiden på året fara upp i Garianbergen som gav någon
- grads lägre temperatur. Men på andra sidan ut i öknen upplevde jag min hittills
- högsta dagstemperatur jag varit med om +47 i skuggan!
- De regn som faller under vintern avdunstar inte så fort uppe i bergen
- växtligheten, framförallt blomsterprakten är förhållandevis ymnig.
Med tanke på de få regn som kommer under en kort tid av året.
- Avslutningsvis måste jag kommentera möjligheten till att bedriva min
- favorithobby, Amatörradio. Gadaffiregimen tillät absolut inte detta.
- Snart nog träffade jag, och blev god vän med, en Libysk tull major som före
- Gadaffis tid innehaft en licens och varit aktivt verksam i den radioklubb som
- fanns då . Jag berättade för honom att jag hört flera radioamatörer som
- varit i etern från de lastfartyg som fanns uppankrade i Tripolis hamn. Jo då,
- förklarade han, detta var helt OK, fartygen ansågs vara från"annat land"
- eftersom de inte var flaggade i Libyen. Så eftersom det hus vi bodde i låg
- nära stranden och mitt för där fartygen låg uppankrade, fick jag en ide.
-
- Alla hus hade stora TV-antennsystem som var riktade mot Sicilien i Italien
- (man kunde ta emot ganska bra TV därifrån) så jag satte upp en antenn på
- vårt hus som i stort sett liknade dessa TV-antenner. Med mycket liten uteffekt
- lyckades jag då och då få kontakt med andra radioamatörer, t.o.m. ända hem
- till Sverige. Linorna som antennmasten stagades med blev också antenner.
- "Vadå skraj för Gadaffis polis" jo så här efteråt skall jag erkänna att det nog
- var lite vågat och dumt!